Hej!
2011-10-14 <3 13:40:38
Allmänt
Detta blir en blogg där jag skriver ner alla mina tankar om mitt liv och allt därtill. Mest kommer den nog handla om hur mycket jag längtar efter ett barn, eller flera. Jag är snart 21 år gammal och har nyss (i tisdags) blivit opererad för vad vi först trodde var cystor på äggstockarna. Äh, vi tar allt från början.
Jag och min sambo har varit tillsammans i ett år om några veckor, vi hade dock kännt varandra och "hållt på" i ett år innan vi blev tillsammans på riktigt och då var det kärlek. Ren och skör kärlek. Han är fem år äldre än mig så han har lite kött på benen så att säga. Han är min klippa i vardagen och en som stöttar mig oavsett vad, han hjälper mig när jag inte vet höger eller vänster i livets alla vägskäl och jag är honom evigt tacksam!
Vi har väl alltid kännt båda två att vi ville ha familj ganska snart, i ung ålder och jag slutade med mina p-piller i Januari 2011. Detta barnalängtandet blev ju inte lättare att hantera när ett par vänner fick en son i Mars och sen ett annat par i Juli/Augusti. Åh vad vi längtade! Men någonstans inne i kroppen har jag alltid kännt att jag inte kan få barn på egen maskin utan jag har gått och tänkt att "nej, jag kan ändå inte få, så varför hoppas" men vi försökte ändå. Månaderna gick och mensen kom varje månad, klart att det vart lite besvikelse varje gång. Tillslut kollade jag upp mig, gjorde en gyn-undersökning och där hittar de den första smällen. Cystor på äggstockarna. Han sa att de inte var farliga så de tog ett blodprov och vi åkte hem. Några veckor senare ringer gynekologen med ännu en smäll. Jag har ingen ägglossning. Det är alltså så att jag producerar ägg men de kommer lixom inte fram och ut, så det går inte att befrukta några ägg. För att jag ska kunna bli gravid så måste de operera bort cystorna först, sen får jag piller som sätter igång ägglossningen och SEN blir jag kanske gravid. Ska tillägga också att en annan smäll var att gynekologen trodde att jag hade nåt som kallas tvillingcystor på ena äggstocken och det gör så att det blir ÄNNU svårare att bli gravid. Men ja, fortfarande vidx gott mod så får jag en tid (11/10-11) för operation. Jag har redan opererats en gång tidigare buken pga inflamerade tarmar så jag vet hur det känns att sövas och vakna och allt detdär. Pussar min sambo godnatt och han önska mig lycka till. Jag somnar i tron om att nu ska cystorna väck och sen ska vi bli en familj, äntligen!
När jag vaknar är jag trött och så som man brukar vara, och får vakna till lite på en avdelning innan kirurgen kommer och hälsar och pratar. Då kommer den största smällen. När hon öppnade mig och kollade så var där inga cystor alls, det var mina äggledare som var helt igenslutna och fyllda av vätska, och detta hade blivit som följd av min förra operation pga alla sammanväxningar och ärrvävnad. Hon var tvungen att ta väck båda två, för de skulle aldrig fungerat igen.
Så ja, här ligger jag nu pall i soffan och vet varken ut eller in. Mina chanser till ett eget barn är noll. Jag får isåfall plocka ut ägg och göra provrörsbefruktning.
Jag tar en dag i taget och riktar just nu in mig på att bli helt återställd från operationen. Jag bearbetar alla tankar bäst genom att skriva ner dom och få ut dom ur systemet lixom, så här kommer ni få följa mig genom allt som har med detta att göra - på både gott och ont.
Jag vill inte att ni tycker synd om mig, har nog med folk som gör det redan. Jag vill inte ha några kränkande kommentarer eller att jag ska sluta lipa och gå vidare. Detta är MIN BLOGG och den handlar inte om något annat än mig och min sambo.
Jag hoppas ni kan respektera detta.
Detta blir en blogg där jag skriver ner alla mina tankar om mitt liv och allt därtill. Mest kommer den nog handla om hur mycket jag längtar efter ett barn, eller flera. Jag är snart 21 år gammal och har nyss (i tisdags) blivit opererad för vad vi först trodde var cystor på äggstockarna. Äh, vi tar allt från början.
Jag och min sambo har varit tillsammans i ett år om några veckor, vi hade dock kännt varandra och "hållt på" i ett år innan vi blev tillsammans på riktigt och då var det kärlek. Ren och skör kärlek. Han är fem år äldre än mig så han har lite kött på benen så att säga. Han är min klippa i vardagen och en som stöttar mig oavsett vad, han hjälper mig när jag inte vet höger eller vänster i livets alla vägskäl och jag är honom evigt tacksam!
Så ja, här ligger jag nu pall i soffan och vet varken ut eller in. Mina chanser till ett eget barn är noll. Jag får isåfall plocka ut ägg och göra provrörsbefruktning.
Jag tar en dag i taget och riktar just nu in mig på att bli helt återställd från operationen. Jag bearbetar alla tankar bäst genom att skriva ner dom och få ut dom ur systemet lixom, så här kommer ni få följa mig genom allt som har med detta att göra - på både gott och ont.
Jag vill inte att ni tycker synd om mig, har nog med folk som gör det redan. Jag vill inte ha några kränkande kommentarer eller att jag ska sluta lipa och gå vidare. Detta är MIN BLOGG och den handlar inte om något annat än mig och min sambo.
Jag hoppas ni kan respektera detta.
Jag och min sambo har varit tillsammans i ett år om några veckor, vi hade dock kännt varandra och "hållt på" i ett år innan vi blev tillsammans på riktigt och då var det kärlek. Ren och skör kärlek. Han är fem år äldre än mig så han har lite kött på benen så att säga. Han är min klippa i vardagen och en som stöttar mig oavsett vad, han hjälper mig när jag inte vet höger eller vänster i livets alla vägskäl och jag är honom evigt tacksam!
Vi har väl alltid kännt båda två att vi ville ha familj ganska snart, i ung ålder och jag slutade med mina p-piller i Januari 2011. Detta barnalängtandet blev ju inte lättare att hantera när ett par vänner fick en son i Mars och sen ett annat par i Juli/Augusti. Åh vad vi längtade! Men någonstans inne i kroppen har jag alltid kännt att jag inte kan få barn på egen maskin utan jag har gått och tänkt att "nej, jag kan ändå inte få, så varför hoppas" men vi försökte ändå. Månaderna gick och mensen kom varje månad, klart att det vart lite besvikelse varje gång. Tillslut kollade jag upp mig, gjorde en gyn-undersökning och där hittar de den första smällen. Cystor på äggstockarna. Han sa att de inte var farliga så de tog ett blodprov och vi åkte hem. Några veckor senare ringer gynekologen med ännu en smäll. Jag har ingen ägglossning. Det är alltså så att jag producerar ägg men de kommer lixom inte fram och ut, så det går inte att befrukta några ägg. För att jag ska kunna bli gravid så måste de operera bort cystorna först, sen får jag piller som sätter igång ägglossningen och SEN blir jag kanske gravid. Ska tillägga också att en annan smäll var att gynekologen trodde att jag hade nåt som kallas tvillingcystor på ena äggstocken och det gör så att det blir ÄNNU svårare att bli gravid. Men ja, fortfarande vidx gott mod så får jag en tid (11/10-11) för operation. Jag har redan opererats en gång tidigare buken pga inflamerade tarmar så jag vet hur det känns att sövas och vakna och allt detdär. Pussar min sambo godnatt och han önska mig lycka till. Jag somnar i tron om att nu ska cystorna väck och sen ska vi bli en familj, äntligen!
När jag vaknar är jag trött och så som man brukar vara, och får vakna till lite på en avdelning innan kirurgen kommer och hälsar och pratar. Då kommer den största smällen. När hon öppnade mig och kollade så var där inga cystor alls, det var mina äggledare som var helt igenslutna och fyllda av vätska, och detta hade blivit som följd av min förra operation pga alla sammanväxningar och ärrvävnad. Hon var tvungen att ta väck båda två, för de skulle aldrig fungerat igen.
Så ja, här ligger jag nu pall i soffan och vet varken ut eller in. Mina chanser till ett eget barn är noll. Jag får isåfall plocka ut ägg och göra provrörsbefruktning.
Jag tar en dag i taget och riktar just nu in mig på att bli helt återställd från operationen. Jag bearbetar alla tankar bäst genom att skriva ner dom och få ut dom ur systemet lixom, så här kommer ni få följa mig genom allt som har med detta att göra - på både gott och ont.
Jag vill inte att ni tycker synd om mig, har nog med folk som gör det redan. Jag vill inte ha några kränkande kommentarer eller att jag ska sluta lipa och gå vidare. Detta är MIN BLOGG och den handlar inte om något annat än mig och min sambo.
Jag hoppas ni kan respektera detta.