Ditt bloggnamn här

Ja här sitter jag & läser om provrörsbefruktning. Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om att, då det är lite blandade känslor. Man läser mestadels om folk som försökt och försökt i flera år utan att lyckas, och så glömmer man bort att det finns faktiskt de som har lyckats. Undra hur man skulle känna om det inte lyckas någon gång? Om man försöker och försöker utan att det händer något? Vänjer man sig vid den tanken då? Att "äh, det är ingenting i magen idag heller." Jag vill inte vänja mig vid att tänka så, då tar jag säkert livet av mig för det verkar ju hur deprimerande som helst! Att alltid behöva gå runt och tänka så. Man har nog hoppet uppe ett tag och är positiv, men det kan man väl inte vara föralltid.. Det är en enda röra i huvudet på mig just nu. Min sambo var och kollade sig häromdagen på kliniken och gynekogologen sa att det såg bra ut, han kände inga förändringar eller någonting. Så det är väl positivt! Får se bara hur hans små kompisar mår. Livet är en berg&dal-bana och det ska tamejfan inte vara lätt!